Madelen

Inlägget som jag skrev den 24 mars började med "vardagen är tillbaka..Det gillas inte!" Ungefär 3 veckor efter, när jag fått tillbaka vardagen och allt var som vanligt. Studentmössan hade kommit och balklänningen var nästan klar, och skolan var i full gång för att försöka få klart både projekt arbetet och alla andra uppgifter innan studenten.

Det "normala" i vardagen försvann! Den 14 april ändrades allt. Jag skulle egentligen sova på landet för att på Torsdagen kratta löv och sedan bli skjutsad till mitt utvecklingssamtal 14.40. Men så blev det inte.
Telefonen ringde 7 gånger, men eftersom jag satt ¨på lektion så svarade jag inte. Så jag skrev bara i sms "Sitter på lektion, Vad vill du?" då fick jag till svar "Svara, det är viktigt!"
Daniel ringde sedan upp igen...och berättade vad som hänt. Robert hade somnat, men eftersom jag inte trodde på det så fick Daniels pappa berätta det igen för mig.

Jag gick in i klassrummet och tog mina grejer och fick hjälp ut för att ringa pappa.
Pappa kom och hämtade mig och vi åkte direkt hem till Skiftinge. När vi väl kom dit, så stod det flera ambulanser där. Men jag trodde iallafall inte att det var sant.

Mina ben vek sig när Daniel kom fram springade i mot mig. Jag satt mig ner en stund, och bestämde sedan för att gå ner till Robert.
Han var så fin, han låg där i soffan och sov framför tvn som vanligt.

Att en dag kan förändras så snabbt. Jag förstår fortfarande inte att det är sant, fast jag bott här nu varje dag. Sovit tillsammans med Daniel, Inger och Ola i Robert säng, så har jag i allafall inte förstått.

Han kommer tillbaka, Det är det vi alla tror och vill. Att allt ska vara som förut. Att han varje gång jag sitter vid datan, eller står i köket ska komma och skrämma mig. Eller att varje gång jag lägger kort så blåser han bort dom. Jag måste säga det själv, vi var som två syskon som alltid skojbråkade med varandra.

Men det vi inte kommer glömma är alla fina minnen vi haft med honom.

Du var alltid glad och snäll. Det var du som alltid kom med alla knäppa skämt som ibland bara du förstod.
Eller receptet på julgodis som du kom på: Ta fiskbullar i dillsås, spola av dillen och doppa fiskbullarna i choklad. I julas så fick du en skål med choklad doppade fiskbullar av mig, men du gillade dom inte.

Det finns inga ord för att beskriva hur stor saknaden är. Det finns inget som kan göra att jag ska förstå att det som hänt har hänt.

I Tisdags var det minnesstund för dig i Rekarneskolan, de var så fint. Det var så många där. Man förstår verkligen hur omtyckt och älskad du är!

Nu på Tisdag kommer dödsannonsen ut i tidningen, och på Onsdag är det minnesstund klockan 19.00 i S.t Pauli kyrka. Sen är det bara begrvaningen kvar. Du är så saknad Robert. Om det skulle finnas något som fick dig att komma tillbaka så skulle jag göra det.

Du ville inte lämna oss, du hade både studentkryssning, studenten, Turkiet och högskolan framför dig. Att en så ung och levnadsglad kille bara somnar in är så orättvist. Och att ingen kan förklara varför. Än vet ingen varför, sista proverna tar månader. Det enda vi vet är att han inte ville det!

Skulle kunna sitta här och skriva hela dagen, men det finns inga ord.

Tack alla underbara vänner som stöttat och brytt sig! Stort tack till Roberts grupp som startats på facebook och tack till alla fina filmklick!

Ta hand om varandra<3