Påväg!
Finns ingenting att säga! Jag skriver mer senare när jag har landat. :)
Finns inga ord!
Vet egentligen inte vart jag ska börja, men men.
I fredags hade jag skit kul, tack för en underbar kväll. (var för fan full på morgonen också) haha.
Fick höra en massa saker om en person, som gjorde att jag nu verkligen vet vad jag ska göra!
I morgon är det dags klockan 08:00 åker vi (jag, mamma och pappa) till Akademiska i Uppsala. Sen på Tisdag är det operation i ca 8 - 10 timmar. Fy fan!
Ingen kan nog förstå hur rädd jag är. Åå...!
Kolla bdb, har lagt in bilder som verkligen visar!
Jaja, nu har jag packat klart. Ska snart ut för att möta Skoog och Krinka. :)
Sen ska jag sova! :) <3
Ska försöka att skriva blogg när jag ligger på sjukan. Så att ni vet hur det är med mig, eftersom mobilen nog inte kommer få användas.
HADE RIKTIGT BRA ALLESAMMANS och lägg en tanke till mig! <3
2 fucking veckor kvar!
Har pluggat för fullt idag, både matte, engelska och historia. Det är ju liksom bara 2 veckor kvar så jag måste rappa på lite så att jag inte ligger så mycket efter.
Matten vet jag att jag kommer att klara. Men jag vet inte hur det blir med allt annat. Ska nog börja med uppgiften som jag fick av Majsan också, försöka att bli klar med den innan operationen.
Jag kan inte förstå att det bara är 2 veckor kvar, tiden har gått så fort. Känns som att det var igår vi fick veta vad det var för fel...men det är typ 2 jävla år sedan, för jag tror det var på hösten 2006.
Denna berättelse hittade jag i en av mina dagböcker, som är skriven för ett tag sedan:
Det glömmer jag aldrig!
jag låg i min säng och väntade tills mamma väckte mig och vi skulle göra oss i ordning för att åka till sjukhuset.
När jag tråffade min doktor sa han:
-Vad stor du har blivit?
-Mm, sa jag.
Efter ett tag började min doktor att berätta för mig om en syndrom.
Jag förstod ingenting.
-Klippel Feils? sa jag chockad
Från att ha vaknat och allt var normalt till att få veta att man haft ett syndrom hela livet.
Doktorn berättade också att jag skulle vara försiktig med allt, ridning kunde jag glömma.
-Va?... sa jag.
Jag har ridit och åkt skidor i hela mitt liv, och nu får jag ingenting längre. Mitt liv började att bli ett helvete.
innan jag gråtande gick från sjukhuset fick jag ett papper om syndromen.
jag har läst papprena miljontals gånger tills den dag när jag blev ledsen och blev arg så att ajg rev sönder papprena och kastade dom i papperskorgen.
jag frågade mig själv, vem kan hjälpa mig nu? Jag tänkte om kuratorn kunde göra något, men jag visste inte vad jag skulle säga.
Skolan blev bara jobbigare och jobbigare.
jag började känna mig värdelös, men försökte att göra det bästa av situationen. jag började att vara mer med mina vänner, ifall något skulle hända mig. Mamma och pappa var ett stort stöd dom försökte prata med mig varje kväll, och försökte trösta mig.
Allt var anorlunda nu.
Jag började till och med skriva dagbok på kvällarna och då avslutade jag alltid med: Jag älskar er!
den gången jag fick veta om syndromet var den jobbigaste tiden i mitt liv, jag glömmer det aldrig.
Det betydde också väldigt mycket för mig, för nu har jag förstått hur viktigt det är med vänner.
SLUT!
Ne, nu ska jag dra. Hade bra allesammans <3
